Våra ekosystem minns elefanterna

Lejon, hyenor, elefanter och noshörningar tros ha strövat omkring i Europa för 10000 år sedan. Vi må ha glömt, men det har inte ekosystemet. Nu höjs allt fler röster för ett återvildande av våra samhällen och att vi bör prata mer om den ekologiska kris vi befinner oss i. Max Jonsson och Linda Boodh resonerar här kring naturens rätt till frigörelse.

KRÖNIKA När grunden för Trafalgar Square i London grävdes på 1830-talet upptäcktes ben tillhörande alltifrån lejon och hyenor till elefanter, jättehjortar och ulliga noshörningar. Vissa av de här majestätiska djuren, som också lyckades överleva istiden, tros därmed ha strövat omkring i Europa så sent som för omkring 10 000 år sedan. Utöver naturliga klimatförändringar och sjukdomar var det människans jakt och exploatering av de här djurens livsmiljöer som drev på utrotningen. Reaktionen på de arkeologiska fynden i London är ett exempel på fenomenet ”Shifting Baseline Syndrome,”­det vill säga den i oss mentala förskjutningen av vad som upplevs som naturligt, en mekanism som i det här exemplet gör att tanken på vilda elefanter, vandrandes på det skotska höglandet, idag framstår som en galen fantasi.

"Tanken på vilda elefanter, vandrandes på det skotska höglandet, framstår som en galen fantasi."

Men tänk om åtminstone delar av denna förlorade, rika och vilda värld kan återuppväckas. Och tänk om det är just det som krävs för att vi ska ha en rimlig chans att bromsa klimatförändringar och utdöendet av arter och livsviktiga ekosystem.

Coronaviruset, som med stor sannolikhet är en direkt konsekvens av mänsklighetens övertramp och inskränkningar av det vilda, kommer förhoppningsvis att tvinga oss att både omvärdera vår relation till naturen och uppriktigt överväga återvildning som idé och verktyg för att tackla den ekologiska krisens olika dimensioner; avskogning och den ökade exploateringen av mark, utfiskning, borrning och gruvdrift, utarmning av jordbruksmark, förlust av biologisk mångfald, luftföroreningar, klimatförändringar och så vidare. Ett återvildande, kallas oftast för rewilding, skulle också kunna tjäna som ett erkännande av att det är en ekologisk kris vi befinner oss i, och inte bara en klimatkris. Klimathotet, som får nästan all uppmärksamhet, leder både till en övertro på teknikorienterade lösningar och till en uppfattning om att vi kan pusta ut i miljöfrågan så fort vi får ordning på koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Klimatförändringarna kommer förvisso i en allt högre takt att förvärra och förstärka den i värsta fall irreversibla ekologiska förintelsen, som vi för närvarande ägnar oss åt, men vi skulle behöva prata mer om ekohotet och ekokrisen.

I boken Feral av George Monbiot, redogör han för idén om återvildning. Monbiot beskriver återvildningen som nästintill väsensskild från det oansenliga och antropocentriska natur- och miljöskydd som vi bedriver idag. Ett skydd i form av små, geografiskt avgränsade och kontrollerade områden, som har bestämts enbart utifrån mänskliga idéer om vad som är värdefullt (t.ex. naturreservat). Återvildning handlar om naturens rätt att frigöras och återvildas av sina egna okuvade och oförutsägbara processer. Det handlar om att omorganisera våra samhällen så att vi kan ta ett steg tillbaka och låta planetviktig vildhet återhämta sig. Dessutom skulle vi må bättre av att leva i en hållbar samvaro med den vilda mångfalden och släppa idén om den globaliserade, industriella och ”kapitaleffektiva” monokulturen. Genom att låta återvilda våra omgivande miljöer, låter vi kanske också återvilda oss själva?

"En återgång till ett rikare, råare liv, där vi kan råda bot på det som Monbiot beskriver som en ekologisk tristess."

En återgång till ett rikare, råare liv, där vi kan råda bot på det som Monbiot beskriver som en ekologisk tristess. Men, hur realistiskt är det? Är återvildning blott en radikal, naivt utopisk framtidsbild, en politiskt omöjlig dröm? Monbiot är långt ifrån ensam om att bestrida det, och i Feralargumenterar han för varför ett återvildande av stora delar av Storbritannien faktiskt skulle uppfylla det tröttsamma kravet på ekonomisk lönsamhet, samtidigt som det skulle vara ekologiskt läkande. Ekoturism och viltsafari skulle exempelvis kunna vara långt mer fruktbart för dagens fårbönder, samtidigt som ekosystemens mångfald och funktioner restaureras i takt med att vi drar oss tillbaka och arter som sedan länge försvunnit återinförs. Sedan ungefär tio år tillbaka pågår det dessutom redan återvildningsarbete på flera områden i Europa, och även i norra Sverige, via organisationen Rewilding Europe.

En ekologisk mekanism som genomsyrar stora delar av idén om återvildning är den ”trofiska kaskaden”. Den kan enklast förklaras som den flodvåg av effekter som ett återinförande av en förlorad megafauna (de största djuren i ett ekosystem eller område) kan alstra på ett ekosystems alla nivåer. Bland de mest kända exemplen finns återinförandet av varg i Yellowstone National Park i nordvästra USA.När vargarna kom tillbaka minskade antalet hjortar, vilket möjliggjorde för en ökad tillväxt av poppel och asp, vilket i sin tur ledde till att och fler fåglar och bävrar sökte sig till området. Efter en tid gav detta upphov till att hela floden i parken ändrade riktning. Även om graden av vargens bidrag till förändringarna i det här ekosystemet har debatterats, visar det på komplexiteten i ekosystemen och potentialen av återvildning. Det visar också på hur ekosystemen är utvecklade för att husera samtliga av sina arter, inklusive megafaunan, för när den försvinner lämnar den ett stort hål efter sig som tvingar in ekosystemet i ett nytt jämviktsläge. I värsta fall sker en stor förlust av biologisk mångfald och även en försvagning av viktiga ekosystemtjänster, det vill säga de tjänster ekosystemet ger oss människor helt gratis, såsom rening av vatten, frisk luft, fotosyntesen etcetera. Mänsklighetens ekologiska övergrepp är plötsliga, drivna av irrationella och kortsiktiga ekonomiska intressen.

"Naturen är långsam, liknöjd, men i ständig kapitulation inför människans alltför stora och hastiga störningar."

Naturen är långsam, liknöjd, men i ständig kapitulation inför människans alltför stora och hastiga störningar. Monbiot skriver om de europeiska träden – idegran, järnek, buxbom – vilka fortfarande tycks vara anpassade för att skydda sig mot elefantangrepp. Vi må ha glömt de vilda elefanterna, men våra ekosystem minns.

Max Jonsson är analytiker på forskningsrådet Formas & Linda Boodh är litteraturvetar. Tillsammans driver de tankesmedjan Ängen.