"Förändring för förändringens skull är stressande"

KRÖNIKA. Gillar du förändring? Eller säger du bara det för att inte verka som en gammal trist person som tappat livslust och hår? De allra flesta gillar egentligen inte förändringar men gör dem ändå, läser jag i en ny undersökning som hjärnforskare gjort.

Förändring gör nämligen ont och är läskigt. Det är sen gammalt. Och då menar jag ungefär 200 000 år gammalt när människor levde i flockar på savannen. Att vara negativ till förändring var ett sätt att överleva. Att byta till ny outforskad savann kunde innebära sabeltandade tigrar som åt dig som snacks. Äventyrarna som ändå gick till nya marker var ofta de som dog först. De andra kunde titta längtande på gräset på andra sidan, som i och för sig var mycket grönare, men tänka ”man vet vad man har, men inte vad man får”. Och de överlevde.

Sen kom samhällena, individualismen, de tusen valen, kom-och-köp-ismen och idén om att allt nytt är bra, allt gammal är dåligt.

I dag är man en loser om man inte vill byta bostad, livsinriktning, man eller frisyr. Bytte du arbetsplats efter fem år förr i tiden var du en hoppjerka. Stannar du fem år på en arbetsplats i dag har du Inga Ambitioner. Inspirerad av Influensers som byter kök oftare än de byter underkläder ska du utmana dig själv, gå nya vägar och hitta stimulans tills du testat alla -möjligheter som finns och även de som inte finns. På rullande sten växer ingen mossa!

Och då menar jag inte de som förändrar samhällen och står upp mot rasism, förtyck och ohållbara strukturer. Utan de som förändrar för förändringens skull. Som byter till hippare bil, hetare jobb och härligare hus för en känsla av att vara The Shit På G. De som bygger en ny instagramvänlig uteplats istället för att ta tag i sina riktiga problem eller klipper lugg istället för att klippa med sin uppväxt. Förändring som ångestdämpande och statusmarkör.

"Häng med på resan säger motivationstalaren så saliven sprutar på headsetet"

I dag dör nämligen inte de som älskar förändring, tvärtom. I dag föreläser de och skriver böcker om ämnet. Och blir miljonärer. För alla vill ha en fräsch förändring. Häng med på resan säger motivationstalaren så saliven sprutar på headsetet. Och glömmer att de flesta inte ens vet var man köper biljetten.

Men sen kom coronan och allt förändrades på riktigt och i grunden. Plötsligt fanns det varken tid eller utrymme att göra annat än att ändra nödvändiga saker. Nu gällde det att byta savann för att överleva. Och vi gjorde det tillsammans. Vi mossiga gamla stenar som alltid fått försvara varför vi vill ha det som vi alltid haft det, kunde sakta rulla vidare. Och det var inga problem.

Kvar stod äventyrarna, föreläsarna och de som ännu inte blivit uppätna av sabeltandade tigrar helt slut efter att ha samlat på toapapper, startat nya coronaföretag och gjort hela sitt jobb digitalt. Som hade tänkt om, tänkt ut och steppat upp.

Var jag försöker säga är att förändring för förändringens skull är stressande, urlakande och ligger inte i våra gener. Men det betyder inte att vi som inte gillar förändring inte kan ändras. Det kan vi, när det behövs. ”All utveckling sker ur frustration” sa barnmorskan när jag undrade varför min dotter på 13 månader bara satt på golvet och skrek. Två dagar senare reste hon sig upp och gick.

Ingen vet längre hur framtiden kommer bli. Det enda vi vet är att vi inte vet. Men jag hoppas på en flockimmunitet för förändringsivrare framöver. Och högre status för oss sitter still i båten. För på rullande stenar växer ingenting.