Kolbindning kan bli bondens kassako

ANALYS. Just nu sjungs det regenerativa jordbrukets lovsång, vars metoder ska frälsa oss från klimathotet och binda kolet åter i marken. Så vad är problemet? Varför är inte alla lantbruk regenerativa? I denna analys tittar Ingemar Tigerberg närmare på de ekonomiska förutsättningarna för att fler ska vilja trycka koldioxiden ner i dyn.
Dela artikeln

Regenerativt jordbruk är hett just nu, åtminstone om man tar tempen bland de dokumentärfilmer som kommit ut den senaste tiden. Kiss the ground (Netflix) med Hollywood-skådisen Woody Harrelson som berättare, Ice on Fire (HBO), Framtidsfilmen 2040 och Biggest Little Farm, båda på Svt, och för ett tag sedan Sista skörden vars skapare vi intervjuade för Camino. Det regenerativa syftar till att förbättra jordhälsan och öka den biologisk mångfalden, men också till att jordbruket ska binda koldioxid från atmosfären. Boken Drawdown av Paul Hawken målar upp en plan för hur detta ska gå till i planetär skala.

Gemensamt för boken och alla dessa filmer är bilden av det regenerativas oerhörda potential. Metoderna lyfts fram som det främsta reella hoppet i klimatfrågan. Denna bild blir också lätt att ta till sig när en av de amerikanska eldsjälarna i filmen Kiss the Ground visar hur koldioxidutsläppen i atmosfären ser ut under vårmånaderna när jordbruken i stora delar av världen plöjer och sår, det vill säga när det inte finns något beväxning på åkrarna. När inget växer fungerar jordarna som enorma skorstenar varifrån koldioxiden bolmar ut i atmosfären. Om jorden inte vore så bar, utan istället bevuxen med perenna växter under större perioder, hade den istället bundit kol - är teorin.

Den miljöengagearde skådespelaren Woody Harrelson agerar speakerröst i Netflix-dokumentären Kiss the ground.

Gräsbetande boskap som slussas runt mellan arealer likt gamla tiders betande djur hör också till de regenerativa metoderna. Pionjären Allan Savory vars idèer vi skrev om redan 2014 har predikat om modellen holistic management som ett sätt att hindra ökenspridning i de torrare delarna av världen. Jag minns att jag redan då blev slagen av halleluja-stämningen kring det hela. Allan Savorys överygande TED-talk är ett av de mest sedda någonsin. Nu har det gått drygt sju år sedan han stod på scenen och prisade dessa sätt att hantera markanvändningen. Fungerar metoderna? Varför har kunskapen isåfall inte spridit sig som en löpeld runt jorden? Hur ser förutsättningarna ut för det regenerativa jordbruket att bli så dominant som krävs för att uppnå den goda klimateffekt som vi så desperat behöver? Det är frågor jag försökt nysta i.

"Follow the money" är ett uttryck som kan ge delssvar. Jordbruket är hårt mekaniserat. Dagens stora grödor odlas ofta i monokulturer vars skördeprocesser är effektiviserade till massproduktion. Vi kan kalla det för "det storskaligas ekonomiska naturlag". Det regenerativa jordbruket har en större mångfald, av grödor som odlas samtidigt eller om vartannat och som en följd - de arbetsmetoder som används. Det är till viss del svårmekaniserat och kräver mer "detaljpill".

"Skulle även ett regenenerativt jordbruk kunna få betalt för att lagra kol?"

I alla scenarier som enligt FN:s klimatpanel IPCC ger oss en chans att klara klimatmålen är massiv kolbindning en förutsättning. Hittills har det talats mest om industriella projekt såsom CCS (koldioxidinlagring) där koldioxid fångas in från en fabrik och pumpas ner i hålrum under jord. För att dessa ska kunna bli lönsamma krävs att de får betalt för jobbet, eftersom det såklart är billigare att bara släppa ut koldioxiden i luften. Koldioxidskatt, utsläppsrätter eller klimatkompensation är tre ekonomiska sätt att motivera dessa investeringar. Skulle även ett regenenerativt jordbruk kunna få betalt för att lagra kol?
Klimatkompensationsprojekt har blivit hårt kritiserade för att inte hålla vad de lovar. Bland annat därför vill ett nytt svensk initiativ skapa en marknad för svenska kolsänkor i jordbruket - ungefär som dagens klimatkompensationsmarkad men istället för att plantera träd i Kenya, finansieras projekt i den svenska myllan, såsom biokol, mellangrödor och perenna växter.

Det bör ses som en god utveckling att bönder får betalt för de ekosystemtjänster som de förser oss alla med, men jag spår svårigheter att räkna ut kolbindningseffekten. När jag undersökt några av de invändningar som finns kring jordbrukets möjligheter att binda kol handlar det framförallt om att det är svårt att mäta och verifiera hur mycket koldioxid som marken de facto binder. Liknande invändningar finns mot Allan Savorys siffor och det finns tvivel kring hur mycket mer som går att göra på svenska jordar där det exempelvis redan odlas mycket vall. Den största effekten verkar finnas söderut på klotet, där jordarna är torra och risken för erosion är stor. Och eftersom vi står inför en värld där de torra jordarna kommer att bli fler, bör metoderna ha framtiden för sig.

Plöjning av torra jordar släpper ut koldioxid ut i atmostfären. Foto: kissthegroundmovie.com

Beskattning, utsläppshandel och andra kolkrediter behöver en volym för kunna att kalkylera rätt summa, något som är svårt att få fram för jord och biologiska metoder. Av den anledningen tror jag att det blir svårt att få in jordbruket i sådana finansieringssystem, åtminstone storskaligt.

Kanske finns större hopp att finna i de generella bidragssystem som stöttar bönder i de rikare länderna? Just nu förhandlar EU ett nytt stödsystem. Omkring en tredjedel av EU:s budget går till jordbruksstöd. Hundratals miljarder kronor i skattepengar går just nu mestadels till det konventionella storskaliga jordbruket. En snarlik situation finns i USA. Enligt det förslag som nu går genom EU:s olika beslutsorgan ska omkring 30 procent av jordbruksstödet gå till "miljö- och klimatförbättrande åtgärder". Det är bra men det är mindre bra om 70 procent går till miljö- och klimatbelastande jordbruk. Kritiker menar att EU talar med kluven tunga. Den gröna given (The Green Deal) och EU:s livsmeddelstrategi har ambitiösa miljömål, men när EU-budgetens största utgiftspost fördelas så korrelerar den inte med dessa mål. Möjligen går det att hitta förståelse i att jordbruksstöden (som merparten av de europeiska lantbrukarna är beroende av) behöver förändras i en takt som går att anpassa sig till, men klimatomställningen har som bekant inte så mycket tid till sitt förfogande.

Hur ser då förutsättningarna ut för att de regenerativa metoderna bli lönsamma i sig själva, utan stöd? I Kiss the ground hävdar Gabe Brown, en av lantbrukarna som förespråkar regenerativt jordbruk, att lönsamheten har gått upp flera hundra procent sedan införandet. Det går åt mindre bränsle eftersom man inte längre plöjer jordarna, det behövs mindre bevattning eftersom marken binder vattnet bättre, och eftersom fler grödor odlas blir bönderna mindre beroende av marknadspriset på en specifik gröda, och riskerna för att skörden ska utebli på grund av ofördelaktigt väder minskar. Gabe Brown verkar ju i en amerikansk kontext, men enligt Claes Johansson, hållbarhetschef på Lantmännen, finns det ett stort intresse för flera av de regenerativa metoderna även bland svenska lantbrukare.

Som vanligt samspelar jordbrukets utveckling även med oss konsumenter - vad vi vill ha på tallriken. Om bönderna ska odla mer perenna (fleråriga) grödor behöver vi också vilja äta dem. Här behövs alla matinnovatörer sättas i arbete! För om Sverige på mindre än ett decennium kunde göra taco till Sveriges vanligaste maträtt borde det väl gå att börja lägga flerårigt vete i tortillan?