Ekodystopi i pandemins skugga

RECENSION. I augustbelönade författaren Jessica Schiefauers dystopiska bok Bärarna är det de barnabärande kvinnorna som förtrycker de smittspridande männen i en miljövänligare och vegansk framtidsvärld. En bok som ställer frågan: är det egentligen rädslan som är den farligaste pandemin?
Dela artikeln

Kanske är det en perfekt tid för framtidsberättelser nu? Nu när världen håller andan inför den pågående pandemin som skördar offer efter offer. När makten förskjuts i demokratiska länder mot mer auktoritärt styre. När klimatkrisen smyger runt hörnet och steg för steg kryper allt närmare oss i våra hem. Behovet av reflektion kring hur våra samhällen ser ut och skulle kunna vara har knappast varit större och jag, som har en passion för dystopier och utopier, har fullt upp med att läsa och titta på alla nya böcker och filmer i genren.

Senast i genren är Jessica Schiefauers bok Bärarna, som utkom i mitten av oktober. Lagom till sin lanseringsdag drabbades författaren själv av Covid-19. Rätt så ironiskt, men det var en mild variant, hon är redan frisk igen.

Eftersom jag är bekant med Jessica (nu vet ni det också), så hörde jag henne berätta om boken redan i början av pandemin i mars. Det var så fascinerande att hennes bok skulle bli aktuell eftersom den handlar om en pandemi. I Bärarna drabbar viruset bara kvinnor, men det är männen som sprider smittan. Därav kallas männen för spridare, medan kvinnorna – de som kunde bära barn, kallas bärarna.

I boken ställs frågor om huruvida det är sjukdomen i sig som är farlig eller om det är oron och rädslan den skapar som är den verkliga faran – en fråga som är viktig att ha med sig även i dagens debatt. I Bärarna bor kvinnorna i det fria samhället, medan männen är i reservat. Kvinnorna har fått lära sig sedan barnsben att vara livrädda för spridarna (männen) och när kvinnorna ska befruktas plockas alla y-kromosomer bort från spermierna. Här är det kvinnorna som har makten, som bor ihop och som förälskar sig i varandra. De enda män som ses är så kallade Xerxes, det vill säga personer i manliga kroppar som saknar y-kromosomer och därmed inte kan smitta. De är tatuerade med X över hela kroppen för att alla ska se att de är ofarliga – men ändå behandlas de som paria.

I boken lyfts också många miljöfrågor, på ett liknande sätt som i Margret Atwoods välkända bok Tjänarinnans berättelse. Alla lever någon slags miljövänlig livsstil, som veganer med fruktträd i sina vardagsrum. Träd behandlas som levande varelser och de är alla väldigt rädda om. Istället för att använda trä som material används material som fungi och komposit för att exempelvis bygga hus.

Jessica lyckas måla upp en värld som på ytan ser bra ut, där faran är ständigt närvarande men under kontroll. Det är också en värld där makten, med konflikter, förakt för oliktänkande och förtryckande strukturer fungerar likt makten idag, bara att de utförs av människor med enbart x-kromosomer. En värld med enbart kvinnor vid makten behöver inte nödvändigtvis vara bättre och det som vi idag ser som miljövänligt kanske inte fungerar i alla samhällen. Bärarna är en bok som väcker tankar och nyfikenhet och får mig att genast längta efter en uppföljare.