Coronaskammen prövar oss när polariseringen ökar

Pandemin är rejält tålamodskrävande för sådana som jag, som behöver mycket människor omkring mig för att må bra. Utöver den påfrestande isolationen är det prövande med alla snabba normförskjutningar som följer vid nya restriktioner. Vad är ok att göra numera? Kan jag föreslå för någon att ses utomhus, och hålla avstånd, utan att bli sedd som oansvarig? Myndigheternas direktiv är inte alltid glasklara och annat i samhället ger signaler som är motstridiga.

En läxa att lära från beteendeförändringar inom hållbarhetsområdet är att vi gör som gruppen, den grupp som vi identifierar oss med. Denna evolutionärt uppbyggda mänskliga egenskap är troligen en av de starkaste krafter som finns.

Nu sitter vi isolerade hemma, följer sociala medier, och rasar över hur andra beter sig. Den här bilden som Norrmalmspolisen lade upp på Instagram blev viral. En gågata full av folk som ser ut att gå mycket tätt.

 

 

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett inlägg delat av Lokalpolisområde Norrmalm (@polisen.norrmalm)

Men bilden är tagen med ett perspektiv som omöjliggör att se vilket avstånd människor faktiskt håller. I tidningen Journalistens artikel ”Därför kan du inte lita på trängselbilderna” försöker bildjournalister förklara hur det går att ta foton på sätt som förstärker ett budskap.

Missförstå mig rätt. Jag tycker också att vi bör undvika fysiska butiker just nu, men vi bör också vara lite varsamma innan vi gör våra fördömanden. Vi behöver också försöka hålla ihop som samhälle.

”Det är stressande att leva i skamfyllda grupper” beskrev klimatpsykologen Frida Hylander i en tidigare intervju med Camino, då om olika hållbarhetsval. Nu är skammen kopplad till pandemin, och många dras med svåra dilemman om hur de ska hantera olika situationer.

Ska vi stoppa farmor och farfar från att träffa sina barnbarn? De vill ta risken som det innebär, men om jag säger nej, kanske de tror att vi inte vill ses? Vi försöker att ta ansvar, skydda dem och andra, men det sociala samspelet mellan generationerna är inte alltid helt okomplicerat.

”The Sucker effect” är en annan högaktuell psykologisk aspekt, vanligen använd inom kategorin hållbara val. Kort exemplifierat går det ut på att om man väljer bort att flyga av klimatskäl och ser andra göra det och glädjas, så upplever man en orättvisa. Varför får de men inte jag? The Sucker effekt under pandemin kan handla om inte "få" träffa vänner och familj - en helt central del av att vara människa.

Jag har ibland funderat över hur jag påverkats av den här pandemin. Jag mår sämre än normalt som en följd av den sociala isolationen och allt roligt som är inställt. Det har fått mig att tvivla på om jag skulle klara en ännu större kris. En insikt som tröstat mig är att den här krisen påverkar något av det mest mänskliga vi har - våra relationer. Det gör den extra svår att hantera. 

Pandemin har troligen stärkt våra filterbubblor eftersom många numera inte ens träffar människor IRL att diskutera omvärlden med. Det är när vi samtalar i verkligheten, när vi ser hela människan och hens signaler som förståelsen för varandras perspektiv ökar. Istället rasar vi mot de andra utanför vår bubbla, som inte tar ansvar. Från Norge kommer rapporter om hur svenskar boende i Norge blivit allt mer utstötta, på grund av en syn som etablerats där om att Sverige inte tar ansvar i pandemin - en slags "Coronarasism" likt den många asiater fick utstå i pandemins inledning. Samhörigheten mellan de två skandinaviska länderna brukar vara stark, men när många svenskar nu behandlas som pestsmittade, har den svenska utrikeshandelsministern engagerat sig i frågan.

Pandemin påverkar oss kraftfullt, sliter oss isär. När vi knappt träffas är vi utlämnade till de sociala medierna för vår samtidsdiskussion - forum som driver polarisering snarare än förståelse. Därför krävs det lite extra av oss just nu, att odla vår förmåga till empati, istället för att instinktivt rasa i vår bubbla.

Ta hand om er därute!