Därför valde Sverige bort klimatutmaningen på 80-talet

ESSÄ. I Sverige har kunskapen om klimatutmaningen har funnits bland beslutsfattare i över 30 år, avslöjar Chalmers-forskaren Martin Hultman i en ny bok. I denna serie essäer berättar han om hur nära Sverige var att ställa om redan i slutet av 80-talet, varför omställningen uteblev och vilka aktörer som påverkade besluten. Del 1/3
Dela artikeln

Idag frågar sig många hur vi kan ha kunskapen om klimatkrisen samtidigt som så lite händer politiskt för att hantera denna existentiella utmaning? Ett viktigt svar på denna fråga är att vi sedan över trettio år tillbaka sitter fast i en låsning som uppstod i slutet av 1980-talet. Kunskapen om klimatkrisen fanns då uppe på den partipolitiska- och samhällsekonomiska agendan men den samhälltransformation som föreslogs ställdes in.

I min kommande bok, Att ställa frågan. Att våga omställning. Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl i den svenska energi- och miljöpolitiken 1971-1991, har jag analyserat 14 hyllmeter av brev, mötesanteckningar, preliminära utredningar, politiska förslag, minnesnoteringar med mera från den före detta socialdemokratiske miljö- och energiministern Birgitta Dahls arkiv. Bilden som framträder är tydlig – den beslutande makten i Sverige har haft kunskapen om klimatkrisen i över trettio år, men de gjorde ett val i slutet av 1980-talet att inte förändra samhället i linje med dessa insikter.

”Experterna och politikerna tvingades att hantera riskerna med förbränning av kol, olja och gas”

Redan i mitten av 1970-talet började svenska beslutsfattare få kunskap om hur förbränning av fossila bränslen leder till växthusgasutsläpp som skapar klimatförändringar. I till exempel Energikommissionen var experterna och politikerna därför nödgade att hantera riskerna med förbränningen av kol, olja och gas i och med att rapporten Klimatpåverkan från Energiproduktion (1977) diskuterades. I den stod att ”Människan påverkar idag naturen – luft, vatten, mark, djur och växter – på global skala”. Rapporten fortsatte att beskriva hur ”effekter (av förbränning av fossila bränslen) kan komma att skapa allvarliga problem redan vid fortsatta utsläpp på dagens nivå”.

Men istället för att minska förbränningen av fossila bränslen vid denna tidpunkt, utöver vad som skedde när el byttes mot olja vid uppvärmning, så räknades freonstoppet i början av 1980-talet enligt arkivdokument som en framsynt form av klimatpolitik vilket omskrivits i avhandlingen Ozonskiktet och risksamhället, en studie av den svenska politiska diskussionen rörande ozonskiktet 1968-1992. I mitten av 1980-talet hade kunskapen etablerats ännu tydligare, inte minst inom det sammanlagda Energi- och miljödepartementet. Då lades de olika utmaningarna samman till en helhetsförståelse om problematik och lösningar vilket uttrycktes den fjärde mars 1988 i en proposition till Riksdagen. ”Vi står inför en gigantisk utmaning när det gäller att hejda en på många områden hotande utveckling […] Bland de särskilt allvarliga, rentav livsavgörande, hoten mot miljön märks risken för långsiktig klimatförändring till följd av utsläpp av bl.a. koldioxid […]”

”Mot slutet av 1980-talet accepterades kunskapen om klimatförändringarna”

Under slutet av 1980-talet togs kunskapen om klimatförändringarna och dess mänskliga orsaker upp bland beslutsfattare från hela det politiska spektrat. Moderaternas ekonomisk politiske talesperson Gunnar Hökmark skrev till exempel på DN Debatt 1989 att det ”finns förmodligen inget enskilt miljöproblem av samma globala dignitet som växthuseffekten. Internationell forskning och vetenskap säger oss att utsläppen av framför allt koldioxid kan ge en höjning av den globala medeltemperaturen på mellan 1,5 och 4,5 grader redan efter de närmaste 30–50 åren”.

I sin essä Losing Earth skriver Nathaniel Rich om USA att det ”under dessa år kunde förutsättningarna för framgång inte ha varit bättre (gällande klimatkrisen). De hinder som vi anser orsaka vår nuvarande brist på handling hade ännu inte uppstått”. Om vi bortser från att oljebolag i USA redan hade börjat utöva lobbyism gentemot klimatforskningen och skapat många av de hinder för agerande som kommit att vara så inflytelserika, så har nog Rich rätt i sin bedömning. Riksdagen i Sverige hade vid slutet av 1980-talet antagit två transformativa ramverk – avveckling av kärnkraften och ett tak för utsläppen av koldioxid; vilka båda sammantaget gav skäl att ställa om samhället.

”Rörelse för omställning”

Vid samma tidpunkt hade en stark rörelse byggts upp bland befolkningen i Sverige som ansåg att miljöproblemen var genomgripande och en samhällsomvandling nödvändig. Bland annat hade Miljöpartiet etablerat sig i kommun- och rikspolitiken och energi- och miljöfrågorna lyftes fram i massmedierna och stod högt upp på den politiska dagordningen. Även Vänsterpartiet och Centerpartiet argumenterade för en politik med ekologiska förtecken och de växte vid valet hösten 1988. Sist men inte minst, så fanns det vid 1980-talets slut en stark miljörörelse inom det Socialdemokratiska partiet – framburen av Socialdemokratiska kvinnoförbundet, SSU, Unga Örnar och Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Ett sådant tredje alternativ, istället för fossil energi och kärnkraft, var ett omställningsalternativ. Eva Moberg, Birgitta Dahl, Svenska Naturskyddsföreningen, Fältbiologerna, Miljöpartiet samt centerpartisterna Olof Johansson och Ivar Franzén var bara några av alla dem utöver organisationerna inom S som i den offentliga debatten höll med forskarna Arne Kaijser, Arne Mogren och Tomas Steen om att det var fullt möjligt och till och med nödvändigt att snarast finna en väg mot förnybara energikällor i ett samhälle baserat på avsevärt mer effektiv energianvändning för att undvika både klimatnödläge och kärnkraftsolyckor. I den inflytelserika boken Att ändra riktning (1988), som bland andra Dahl explicit hänvisade till då hon argumenterade för nödvändigheten av en stark omställningspolitik, tydliggjorde energiforskarna att det fanns en industrimodern energikultur som inkluderade tillförsel, storskalighet och makt. Denna industrimoderna energikultur som avfärdade omställning var problemet.

I arkivmaterialet vi studerat syns hur minister Dahl vid ett flertal olika sammanhang i slutet av 1980-talet tillkännagav att omställningen av energisystemet var en del i den nödvändiga uppgiften ”att ställa om hela samhället i miljövänlig riktning” och att det nu var dags att lära sig att det inte längre gick att ”slösa med resurser”, vilket skett de senaste tre decennierna. Myndigheterna Energiverket och Naturvårdsverket hade vid denna tid genomfört utredningar som visat att omställningen skulle kunna genomföras med bibehållet koldioxidtak. Utmaningen var att det skulle innebära en högre elkostnad för de svenska industrier som hade vant sig vid låga elpriser.

Varför kom då inte en långsiktig samhällstransformativ omställningspolitik på plats när kunskapen fanns och den var brett accepterad av beslutsfattare i Sverige såväl som globalt? Den frågan handlar kommande del två i denna serie av essäer om.