Ingemar Tigerberg
Även En strimma av hopp inleder med flera kapitel om klimatkrisens ofattbara akuthet och allvar, varefter Staffan Laestadius, KTH-professor och tillika ordförande i tankesmedjan Global Utmanings klimatpolitiska råd, går igenom förutsättningarna för de teknikförändringar som vi står inför i klimatomställningen. Vad är egentligen möjligt? Mycket, menar han, men vårt fönster för dramatisk omsvängning är mycket smalt. Allt fossillt måste tryckas tillbaka snabbt samtidigt som investeringarna i det förnybara måste mångdubblas.
Staffan Laestadius efterfrågar en rejäl uppryckning i synen på samhällets omvandling, bort från bilden av att en omställning innebär uppoffringar och ursäktande av vår nuvarande livsstil.
”Ingen entusiasm syns inför uppgiften. Ingen glädje inför möjligheterna. Ingen vision över vad som ska uppnås. Ingen stolthet. Det är som att vi skamset ska backa ut ur återvändsgränden. Det är en dålig utgångspunkt för mobilisering och kraftansamling inför planeträddningen,” konstaterar han.
"Kraftfulla skatteväxlingar som främjar klimatsmarta beteenden och straffar fossilanvändning tillsammans med omfattande jämlikhetspolitik"
Själv föreslår han ett rejält batteri med åtgärder, en gedigen punktlista på mer eller mindre visionära idéer. Det handlar exempelvis om kraftfulla skatteväxlingar som främjar klimatsmarta beteenden och straffar fossilanvändning i alla former, tillsammans med omfattande jämlikhetspolitik för att få acceptans för den snabba klimatomställningen. Andra exempel som listas är stora satsningar på elvägar, laddstolpar, kommunikationsnoder för glesbygden, nya stambanor för tågen, nya små elfordon som sköter distributionen från den ökade e-handeln, halverat köttätande och flygande. En del av förslagen såsom skatter går han in på mer i detalj i boken som är informativ och trovärdig men ganska torr.
Storskalig utbyggnad av elvägar finns med i Staffan Laestadius vision om en kraftansamling för klimatet. Foto: Svenska elvägar
När jag läser Staffans förslag på åtgärder slås jag av hur långsamt det hittills har gått i omställningspolitiken. De demokratiska processerna verkar inte vara anpassade för så snabba förändringsprocesser som klimatet nu kräver (och eftersom det går långsamt blir åtgärderna som krävs hela tiden mer radikala). Samtidigt har Coronapandemin visat på hur drastiska och kraftfulla förändringar som går att driva igenom när hotet är förestående. Klimatkrisens åtgärder måste tvärtemot pandemins restriktioner kunna bestå, och acceptansen för politiken behöver därmed finnas. Kanske kan visionen som kommer med EU:s Green Deal vara en markör bort från den gamla uppoffrande skolan in i en ny syn på omställningen, en som vi kan se fram emot och glädjas åt, vilket även Staffan Laestadius är inne på:
"Löftet om nya gröna jobb kan bli mobiliserande även för de tveksamma”
