Det brutna löftets land

Jag försöker att följa min inre kompass, den jag fått av mina föräldrar och andra inspirerande människor som jag mött längs livets krokiga stig. Jag vill göra så gott jag kan, försöka vara en hygglig människa och en del av ett större sammanhang. Något som också är en oerhört viktig grund att stå på i min egen roll som förälder. Mitt liv handlar inte bara om mig och mina egna intressen och behov. Jag vill vara en bra pappa, kompis, fotbollstränare, medmänniska, sångare, make, granne, släkting, gäst, kollega, resenär, Hammarbyare och jordbo. Ibland misslyckas jag i någon av rollerna, men livets resa fortsätter ändå oförtrutet och då får jag försöka att lära mig av misstagen så att resten av resan blir någorlunda behaglig. Denna strävan är än viktigare nu när jag har blivit förälder, för det är papparollen som är min viktigaste uppgift.

"Jag har, åtminstone för tillfället, allt jag behöver i livet och mer därtill"

Jag ser mig själv som en medelsvensson, som en av många andra medelålders svenska män med god ekonomi, jobb och småbarnsfamilj bosatt i en större stad. De senaste åren har jag arbetat oerhört intensivt och jag lever därför just nu gott. Jag har, åtminstone för tillfället, allt jag behöver i livet och mer därtill. Tills alldeles nyligen levde jag ganska utsvävande och inte speciellt klimatsmart. På somrarna älskade jag att grilla stora köttbitar och jag flög till utlandet flera gånger per år, ofta på charterresor. Jag åt flott och för mycket. Jag gjorde nästan allt jag hade lust med, köpte det jag ville ha och levde som om det inte fanns någon morgondag. Jag hade visserligen ingen bil, men det behövs inte om man bor i Stockholm. Där finns alltid en taxi tillgänglig. Dygnet runt.

Trots att jag egentligen hade kunnat gjorde jag tidigare inga medvetna hållbara val. Jag brydde mig inte så värst mycket om den där fjärran morgondagen utan levde hela tiden i nuet. Min kunskap om hållbarhet var liten och jag blev aldrig påmind om vikten av ett hållbart leverne. Men sedan kom insikterna smygande en efter en i takt med att jag öppnade upp för att ta in kunskap om olika miljöfrågor. Framtiden började knacka på min dörr. Det började med att jag förstod hur illa det är ställt med våra hav och älvar. Sedan utökades intresset för naturen i stort och till sist damp även den stora, komplicerade och superjobbiga klimatfrågan ner. Jag satt i andakt framför tv:n och plöjde Sir David Attenboroughs alla filmer och serier för BBC och till sist trillade polletten ner.

"Det är klart att jag då och då hört uttrycket ”växthusgaser” men jag hade aldrig lagt någon större vikt vid det"

Det är klart att jag då och då hört uttrycket ”växthusgaser” men jag hade aldrig lagt någon större vikt vid det. Jag tänkte att det var något nördigt specialintresse för professorer och forskare och inget som jag behövde bry mig om. Men för några år sedan började jag äntligen förstå att det är en jättefråga för oss alla. Nu blev det plötsligt svårare och jobbigare. Klimatfrågan är väldigt invecklad till skillnad från miljöfrågorna som är enklare att förstå sig på. Det är superlätt att sluta äta ål om man vet att den i stort sett är utrotad. Det vill jag inte bidra till. Om mina barn också ska kunna äta ål i framtiden är det bara att sluta äta till dess att beståndet är normalstort igen. Det är för mig konkret och enkelt. Men det här med klimatförändringarna blev ett svårt ämne att greppa. Det är en gigantisk fråga. Hur fungerar det? Vad beror det på? Vad kan vi göra? Hur ser framtidsutsikterna ut? Vilken är kopplingen mellan klimatförändringarna och det extrema vädret? Står mina barns framtid på spel? Varför hade jag inte hört mer om detta? Det borde förklarats i varenda nyhetssändning och på varenda nyhetssida.

"Människan är toppredatorn i det biologiska systemet och därför måste vi ta ett större ansvar. Som alla chefer bör"

Allt går hand i hand och om man kokar ner det handlar det om att människan har överutnyttjat sin roll i ekosystemet. Vi är en art bland andra arter på jordklotet. Människan är toppredatorn i det biologiska systemet och därför måste vi ta ett större ansvar. Som alla chefer bör. Vi måste bli bättre i vår uppgift som planetskötare. Naturen har ingen egen röst, den vill bara fortsätta att sköta sitt. Vi människor måste förstå att vi inte klarar oss utan övrigt liv på jorden.

Människan konsumerar naturens resurser i en allt snabbare takt. Det började för cirka 150 år sedan, när den industriella revolutionen tog fart. Vår konsumtion ökar ständigt och vi blir allt fler jordbor. Visst har vi det enormt mycket bättre nu än på 1800-talet när det gäller levnadsstandard och våra möjligheter att leva ett bra och utvecklande liv, men hur långt kan vi gå? Alla resurser vi tidigare tagit för givna och utnyttjat som om de vore oändliga håller på att ta slut. Tiden rinner ifrån oss. Tack vare vår tidigare oförmåga till handling står vi nu inför ett planetärt nödläge. Det brutna löftets land heter Tellus.

Denna text är ett utdrag av boken En annan framtid - Magnus Carlsons hållbarhetsresa, skriven av Magnus Carlson och Caminos egen Johanna Stål. Boken gavs ut på Forum hösten 2020 och går att beställa

Läs mer

• Mot en annan framtid