Johanna Stål
Mitt i det landskap där våtmark växlar till träskmark i North Carolina, USA, bor den övergivna flickan Kya i boken Där kräftorna sjunger, som nu blivit film. Landskapet är bedårande vackert, men på ett sådant sätt som kanske inte lockar lika mycket turister som en en vacker strand eller en härlig utsiktspunkt uppe i bergen, utan på ett blygare, mer intimt sätt. Du behöver vara stilla och tyst för att ta del av naturens skådespeleri. Och det är här Kya finner sin tröst och sin familj. Övergiven av först sin misshandlade mamma, sedan av sina misshandlade syskon och till sist ( eller kanske mest av allt) övergiven av sin missbrukande och våldsamme far. Hon är utstött av det närliggande samhället och lär sig överleva med hårt arbete för att hitta mat och sälja ostron. När hon växer upp blir det uppenbart att det är inte den farliga naturen som är hennes största hot utan helt andra predatorer – människorna.
Där kräftorna sjunger är en mordhistoria och en kärlekshistoria, men också en historia om naturens helande kraft. Om människors behov av att vara fria och känna sig hemma i naturen.
Jag har alltid haft en svaghet för amerikanska filmer om utsatt underklass, vare sig det handlar om den ljuvliga filmen "Nomadland" som kom härom året, om en äldre kvinnlig nomad, som boendes i sin husbil hankar sig fram på underbetalda jobb i USA, eller "Hillbilly Elegy" om den (numere republikanske politikern) J.D. Vances uppväxt i Appalachernas fattiga bergsområden. Likaså älskade jag "Glashuset", om en alkoholiserad, men drömmande, pappa och en fattig och dysfunktionell familj på ständig flykt från verkligheten. Även den andra träskberättelsen "Beasts of the Southern Wild", har många liknande drag och är en vacker och samtidigt hemsk film, precis som flertalet liknande berättelser i samma anda. Om människor utanför normen, med stora drömmar, få möjligheter och mycket stolthet. I Nomadland görs det utomordentligt bra, i vissa andra fall blir det lite för snyftigt och likriktat. Där kräftorna sjunger har många bra ambitioner, men det når inte ända fram. Den bråddjupa känslan av total ensamhet och övergivenhet som förmedlas i boken saknas i filmen, kanske är det för att huvudpersonen är klädd i för snygga kläder för att vara realistiskt, eller för att filmen mer fokuserar på kärlekshistorien än de utdragna utsatta barndomsåren? Den är tillrättalagd och städad, huvudrollsinnehavaren Daisy Edgar-Jones spelar sin roll väl men tillåts inte skita ner sig tillräckligt för vad hennes rollfigur kräver.
Men filmen har fint foto, inspelad i New Orelans våtmarksområden, och spär på en, hos mig, ständigt växande längtan till naturen. Till det vilda, smutsiga, äkta. Naturen är inte elak, menar Kya. Den gör bara det den måste för att överleva. Till skillnad från oss människor. Den Kya jag känner från boken, som kanske delvis återfinns i författaren Delia Owens egna liv, är en miljökämpe som kämpar för rätten att leva i harmoni i naturen, utanför de mänskligt byggda borgarna och stängslena. Det är henne jag tar med mig genom livet, medan jag hoppas att den ljuva Kya från filmen kan öppna den breda massans hjärtan för naturens rätt att bara få vara.
